Förlossningsberättelse!

Måndagen den 4:e februari (38+1) hade jag tid hos min barnmorska, vanligt besök. Men idag bad jag Robban följa med då jag var lite orolig sen gången innan då bebis hjärtljud var lite för höga och jag blev uppskickad till förlossningen för att mäta kurva mm. Besöket gick bra men jag berättade att jag hade misstankar om att det "sippra fostervatten". Var ju inte alls säker på att det var det men tog upp det iallafall då jag som sagt inte visste vad det var för "blött, genomskinligt, precis som vatten" som kommit med jämna mellanrum senaste veckan.

 

Blev då skickade till förlossningen för att kolla upp detta för säkerhet skull. Först fick jag ligga å mäta kurva i nästan en timma. Min rygg höll på att gå av kändes det som men det var bara att stå ut. Sedan kom en läkare in och gjorde en vaginal undersökning, inte det roligaste att Robban satt bredvid där när man skulle  slänga upp bena brett isär men sen tänkte jag att "Vafan, han ska ju vara med om en hel förlossning så vad är detta" haha.

 

Hon kunde inte se att jag läckte ngt fostervatten. Skönt! Hon tittade även med ultraljud på magen och det fanns fint med fostervatten. Bra, tack och hejdå för idag!

 

Samma kväll var Robban iväg på bio och jag var hemma och styrde. Runt 20-21 nångång var jag trött och la mig i sängen. Började då känna lite smått som mensvärk, inte farligt ont utan bara lite molande. När jag gick på toa så såg jag lite blodblandade flytningar typ. Slemproppen? Började jag undra?! Molvärken höll i sig och jag tänkte att detta är väl förvärkar. Robban kom hem, vi la oss - han somnade direkt!

 

Det gjorde INTE jag! Värken blev värre å värre, starkare å starkare. Tänkte fortfarande att det här måste vara förvärkar (hade inte haft det innan vad jag hade känt iaf). Kände inte att det var så farligt att jag behövde väcka Robban men ändå, faan vad ont det hade börjat göra. Smärtan försvann i några minuter för att sedan komma tillbaka i allt mellan 30 sekunder till 1,5 min.

Jag laddade ner en värk-app för att lättare kunna kolla hur tätt "värkarna" som jag fortfarande trodde var förvärkar kom. Det var allt mellan 4-12 minuter emellan.

 

Jag sov inte en blund på hela natten jag klockade värkar och försökte andas och när Robbans klocka ringde på morgonen så berättade jag att jag hade jävligt ont, har haft heela natten och att jag inte riktigt vet vad det innebär. Jag sa till honom att du får nog lämna hundarna till din mamma. Inte för att jag trodde ngt var på gång så men för att jag hade så ont att jag aldrig skulle klarat o sköta dem o gå ut med dem under dagen.

 

Mamma och Robban sa åt mig att ringa upp till förlossningen. Mamma sa att det är ju värkar du har!! Sagt och gjort. Jag berättade att värkarna kom mellan 4-9-10 minuters mellanrum. Och hon ställde massa frågor innan hon sa att hon ändå inte tyckte att jag lät "så påverkad" utav värkarna. Vi bestämde att jag skulle vara hemma, äta, ta ett bad, panodil och försöka vila och återkomma om värkarna blev tätare eller ngt annat!

 

Jag bada i kanske 5 min, stod inte ut! Sedan låg jag i sängen och vred mig i smärtor, försökte andas!! Vred mig i smärtor, försökte andas!! My good, jag var helt slut och bad till gud att jag skulle få sova bara en liten liten stund! Men nej!

 

Robban ringde hem flera ggr under dagen och frågade hur det gick. Det gååår, men det gör ont! Och så tjöt jag nog lite då och då tror jag. Robbans syster frågade om hon skulle komma över som sällskap ifall jag var lite orolig eller så men jag ville bara vara ifred, koncentrera mig på mig själv liksom. Den enda jag kände att jag skulle vilja ha där isf var mamma men hon låg hemma med nygipsad fot och skulle ändå inte varit till ngn större hjälp ; )

 

Robban ringde runt 16 tiden när han var på väg hem från jobbet och då började det bli så illa att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vi bestämde att när han kom hem skulle jag ringa upp till förlossningen igen.

 

Runt 17 tiden ringde jag, nu hörde de på mig att jag var "väldigt påverkad" av värkarna och jag fick pausa i samtalet med kvinnan jag pratade med för att andas mig igenom värkar flera ggr. Hon tyckte vi skulle komma upp för en koll för att se om ngt var på gång..

 

Robban åkte iväg å handlade lite "matsäck" ifall det skulle bli så att vi skulle bli kvar där uppe. Jag tog en dusch (fattar inte hur jag orka) och när Robban kom tillbaka igen så började vi packa väskan till förlossningen tillsammans. Jag gick där och kved, fick stanna upp heela tiden å luta mig mot ngt för att andas mig igenom värkarna. Robban frågade om han skulle packa ner kameran men jag svarade - "Nä skit i den, vi kommer ändå få åka hem igen". (Tur att han inte lyssnade på mig utan packade ner den ändå).

 

Bilresan upp till förlossningen gick jättefort, 7 min kanske. Men fan så ont det gjorde att sitta där i bilen, gupp här å där!!

 

Väl där var klockan 18:30 och vi fick gå in i ett undersökningsrum. Jag fick lägga mig på den där stenhårda sängen för att mäta kurva. Seriöst kände jag, ska jag ligga still här på en stenhård "mer bänk än säng" när det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Japp, det skulle jag! Jag kramade Robbans ena hand och sängkanten med den andra stenhårt när värkarna kom!!!

 

Efter ctg:n så skulle de (barnmorskan och en studerande) känna efter om jag öppnat mig ngt. Barnmorskan började men sa ingenting då den studerande skulle få chansen att känna och ge sin bedömning först eftersom hon var där för att lära sig. Jag kände bara - skynda påå,  jag vill inte att 100 pers ska hålla på där nere på mig!

 

- OJ! Säger den studerande.  - Jag tycker det känns väldigt fint härinne, jag skulle nog säga att du är öppen runt 7 cm. Barnmorskan håller då med och säger att det stämmer och det blir ingen hemgång för oss,  jag ska ordna ett rum åt er för nu ska ni snart ha barn (Jag ryser när jag skriver detta).

 

Vaaa?! Jag började störtgråta, dels för att det ändå kändes så oväntat. Det var liksom 11 dagar innan BF, jag hade haft sååå ont men trodde ändå att värkarna skulle vara värre (om det ens är möjligt haha?) och sen började jag ju bli nervös när jag insåg att förlossningen verkligen hade startat..

 

Vi fick ett rum, jättemysigt faktiskt! Jag gick omkring lite, hängde mig med överkroppen mot sängkanten, andades och frågade den studerande som skulle vara med oss var den som skulle förlösa mig?! Hon svarade att tyvärr så slutar jag kl 22 så jag kommer inte hinna vara med. Synd tyckte jag faktiskt då hon var jättego och fanns med oss i rummet hela tiden. Sedan frågade hon om jag hade funderat på ngn smärtlindring?

 

Jag hade ju tänkt på eda, men när hon gick igenom allt vad Eda innebar. Jag skulle vara tvungen att mäta kurva hela tiden, gå å kissa när de sa till mig osv för att se att allt fungera som det skulle så kände jag bara - Nää, jag orkar inte! Jag vill bara få vara ifred haha. Så jag sa att jag skulle avvakta. Lustgas då frågade de mig? Näää, jag mår alltid illa så lätt och spyr, jag kommer göra det direkt av lustgas svarade jag. Men testa tyckte dom, mår du illa så slutar du och då går det ur kroppen direkt. Efter lite övertalning så gav jag mig och bestämde mig för att testa. Först var jag jättefeg och använde den inte som jag skulle. Men när jag sen väl hade börjat och fått fnurr på hur det funka - Då släppte jag inte den där masken!! Haha, fyfan så härligt med lustgas!!

 

Innan jag försvann in helt i min egen värld med lustgasen så berättade jag för Robban hur det kändes. Jag minns bara att jag sa att det kändes som att man var dyngfull och sen började jag asgarva! :D

 

Nu kom värkar heela tiden, tätt tätt. Jag körde på med lustgasen, hörde folk i rummet men dom kändes ändå såå långt borta på ngt sätt. Sedan hörde jag barnmorskan, hon sa: -Emelie, nu har du ingen värk så tabort lustgasen och andas lite vanligt luft nu" Hahaha

 

De tjatade på mig flera ggr att ta av mig mina kläder och sätta på mig sjukhusrocken "Mmm, snart" svarade jag flera ggr. Jag samlade kraft för att orka ta mig upp! De sa även till Robban att tjata på mig att dricka hela tiden. Jag var ju totalt slut eftersom jag varken kunnat sova eller ens vila lite på hela natten eller dagen + att jag inte hade ätit ngt!

 

Sedan gick den studerande tjejen iväg och hämtade en såndär pilatesboll och en förlossningspall som hon tyckte jag skulle testa för det skulle hjälpa bebisen att komma ner mera. Jag ville inte, vill bara vara ifred fortfarande. Så jag sa bara "Mm snart" haha.

 

Helt plötsligt känner jag bara vääärldens tryck i hela kroppen! Bara ngn minut efter att hon sagt att jag borde testa bollen och det! Och här har jag inte ens bytt om än. Jag släpper lustgasen och säger att jag tror jag måste krysta, det trycker på som bara den.

 

Barnmorskan och den studerande svarar - Ja men ta av dig byxorna och på med rocken nu så får vi se om det hänt ngt mer! Sagt och gjort

 

-Ooj, nu får vi skynda på du är helt öppen och det är dags !

 

Krystvärkar i 10 minuter  och sen kom vår lilla prinsessa ut, skrikandes och alldeles underbar direkt upp på min mage <3 heeelt obeskrivlig känsla! Jag & Robban bara tittade på varann och grät! Vi kom alltså in till förlossningen 18:30, fick vårat rum kl 19 och 20:45 var hon ute : ) Jag fick väldigt mkt beröm och fick höra att jag varit grymt duktig hemma på egen hand! En rolig grej mitt i krystvärkarna var när barnmorskan säger "Du är jätteduktig Emelie, du förtjänar en stoor stjärna". Och jag helt hög på lustgas hör ngt helt annat och frågar halvgråtandes "Vaaa? Ska jag få en jättestoor bebis???" Hahahah...

 

Förlossningen är det häftigaste jag varit med om och jag vill LÄTT göra om det. Jag tycker inte smärtan var så hemsk det var bara en såå mäktig upplevelse. För mig var värkarbetet jag stod ut med hemma så mkt värre än själva förlossningen. Och för mig räckte lustgasen och hjälpte jättebra. Jag la till och med ifrån mig lustgasen precis innan Tuva kom (barnmorskan tyckte jag skulle vara "helt klar i huvudet och med" precis sista biten) och det gick jättebra!

 

ÄlsklingsTuvan 5/2-13 klockan 20:45

3560 gram och 50 cm lång <3

 

Vilken härlig berättelse! Fick tårar i ögonen mot slutet, vilken fantastisk händelse,, vad glad jag är för er skull. Hoppas på att jag snart får komma och kika lite på henne :) så underbart med bebisar! puss

Så fint skrivet. Visst var det en grym upplevelse. Kanske för att man hade en bra förlossning också ; )

Äntligen!Som jag väntat på att din förlossningsberättelse ska publiceras:) Jätte kul och inspirerande att läsa:D Hoppas man själv får en så bra förlossning.Jag måste komma upp och gosa lite med Tuva,vi har sagt det flera ggr nu men det har varit så mkt hela tiden.Men veckan efter påsk har jag inget planerat på fredagen och då slutar jag ju kl13 så det passar det mig om du kan?<3

Ååh!! Jag älskar meningen - för nu ska ni ha barn :) ❤ finaste Tuva!! Ni e bäst hela familjen!! Love uuu!!

Vilken fin berättelse! Blir alldeles känslosam och minns tillbaka till mina egna förlossningar. Håller med dig om att det är det häftigaste och största man kan vara med om.
Kram på dig!
/Sara

Åh du starka kvinna! Hade aldrig orkat stå ut så länge som du gjorde hemma utan smärtstillande! Och ja att förlösa ett barn är det största man gjort så mäktigt och världens känsla när barnet väl kommit ut - underbart. Grattis igen till er fina Tuva!